VARNING! Inlägget med gnäll!!
Måndag 31 januari:
- Känner mig ensam, söndagsångesten smög sig på som vanligt igår. Nu väntar jag återigen på helg.
- Huvudvärken är bedrövlig, känner mig helt snurrig och ögonen hänger inte med alls.
- Ryggen hugger, böjningar verkar inte vara något alternativ idag.
- Värkarna, liknande mensvärkar smyger sig på varje kväll håller i sig nattetid och morgon. Har haft sedan 5 dagar tillbaka nu.
- Halsbrännan kommer allt oftare nu vilket gör att man mår illa.
- Fogarna värker, har fuskat med kryckorna för jag hatar alla människors blickar!! Men ska skärpa till mig.
- Trycket över revebenen både i mage och rygg håller i sig, speciellt efter att ha suttit ner länge, antagligen trycker både bebis uppåt och brösten börjar bli tunga!
- Det är grått jävla väder ute, jag vill ha vår!!
- Ska träffa samma läkare som förra gången idag på MVC, jag hoppas han är "lite" bättre idag!
Men med massor lycka i allt ändå, imorgon är vi inne i februari, 2 månader tills vi är inne i rätta månaden och vi kommer få ut vår lilla Smula! Jag längtar mer än någonsin just nu, börjar faktiskt bli trött på att gå runt och vara gravid nu!
Vi bjuder på en bild med ifrån igår morse :)
- Känner mig ensam, söndagsångesten smög sig på som vanligt igår. Nu väntar jag återigen på helg.
- Huvudvärken är bedrövlig, känner mig helt snurrig och ögonen hänger inte med alls.
- Ryggen hugger, böjningar verkar inte vara något alternativ idag.
- Värkarna, liknande mensvärkar smyger sig på varje kväll håller i sig nattetid och morgon. Har haft sedan 5 dagar tillbaka nu.
- Halsbrännan kommer allt oftare nu vilket gör att man mår illa.
- Fogarna värker, har fuskat med kryckorna för jag hatar alla människors blickar!! Men ska skärpa till mig.
- Trycket över revebenen både i mage och rygg håller i sig, speciellt efter att ha suttit ner länge, antagligen trycker både bebis uppåt och brösten börjar bli tunga!
- Det är grått jävla väder ute, jag vill ha vår!!
- Ska träffa samma läkare som förra gången idag på MVC, jag hoppas han är "lite" bättre idag!
Men med massor lycka i allt ändå, imorgon är vi inne i februari, 2 månader tills vi är inne i rätta månaden och vi kommer få ut vår lilla Smula! Jag längtar mer än någonsin just nu, börjar faktiskt bli trött på att gå runt och vara gravid nu!
Vi bjuder på en bild med ifrån igår morse :)
Krigsstigen igen..
Jag förstår inte vad fk håller på med.
Har fått kompleterande papper ännu en gång. Samma som förra gången, arbetsgivarna ska skicka in om jag kan omplaceras.
Första arbetsgivaren har jag fått ifyllda papper ifrån den andra arbetsgivaren fick jag som svar att dem hade pratat med FK personligen om att jag inte kunde omplaceras, den arbetsgivaren tyckte det var svårt att fylla i papprerna så därför ringde hon in för att förklara det hela. Kvinnan från fk sa att det gick bra att göra så och hon satt och noterade under hela samtalet.. Alltså har dem fått besked om omplacering från båda mina arbetsgivare... Jag blir nu galen när jag får ett nytt papper om att jag ska komplettera för att en arbetsgivare inte har fyllt i pappret. Hur fasen kunde då kvinnan på fk säga att det var okej att hon ringde och att hon noterade under samtalet?? Ringde FK förut där mannen svarade att så kan man inte göra, det är inte godkänt att ta det via telefon utan det ska finnas på papper, vilken jävla koll dem har??? Dem säger ju olika!!
Nu ska handläggaren ringa upp mig, när det visste dem inte men jag hoppas till tusen att det är idag annars blir jag ännu mer förbannad!
Mer galen blir jag utav datumet som står på pappret. Ifall jag inte skickar in innan 25 JANUARI kommer dem utgå från de uppgifter dem har och då kan anta att jag kan omplaceras hos ena min arbetsgivare och därför inte få hp godkänd.. 25 JANUARI är ju IDAG!!!!
Inte konstigt att man har huvudvärk varje dag och går runt och spänner sig när det bara ska ställa till sig hela jävla tiden!!!!!
Har fått kompleterande papper ännu en gång. Samma som förra gången, arbetsgivarna ska skicka in om jag kan omplaceras.
Första arbetsgivaren har jag fått ifyllda papper ifrån den andra arbetsgivaren fick jag som svar att dem hade pratat med FK personligen om att jag inte kunde omplaceras, den arbetsgivaren tyckte det var svårt att fylla i papprerna så därför ringde hon in för att förklara det hela. Kvinnan från fk sa att det gick bra att göra så och hon satt och noterade under hela samtalet.. Alltså har dem fått besked om omplacering från båda mina arbetsgivare... Jag blir nu galen när jag får ett nytt papper om att jag ska komplettera för att en arbetsgivare inte har fyllt i pappret. Hur fasen kunde då kvinnan på fk säga att det var okej att hon ringde och att hon noterade under samtalet?? Ringde FK förut där mannen svarade att så kan man inte göra, det är inte godkänt att ta det via telefon utan det ska finnas på papper, vilken jävla koll dem har??? Dem säger ju olika!!
Nu ska handläggaren ringa upp mig, när det visste dem inte men jag hoppas till tusen att det är idag annars blir jag ännu mer förbannad!
Mer galen blir jag utav datumet som står på pappret. Ifall jag inte skickar in innan 25 JANUARI kommer dem utgå från de uppgifter dem har och då kan anta att jag kan omplaceras hos ena min arbetsgivare och därför inte få hp godkänd.. 25 JANUARI är ju IDAG!!!!
Inte konstigt att man har huvudvärk varje dag och går runt och spänner sig när det bara ska ställa till sig hela jävla tiden!!!!!
Falskt alarm
Pratade med en barnmorska på förlossningen igår igen efter att ha börjat känna symptom på ännu en jobbig natt. Urinodlingen hade kommit tillbaka men den visade inte på någon uvi. Frågade då vad alla min symptom berodde på. Hon förklarade för mig att: "Du har ju foglossning, antagligen har den blivit radikalt värre för dig den senaste veckan". Luften gick totalt ur mig. Värre?! Kan den bli mycket värre än vad den redan är? Alltså kan jag inte äta en antibiotika kur och bli av med smärtan som jag kunde ha gjort ifall det var uvi. Det gjorde så jävla ont i mig, jag tappade hoppet totalt och bara kände hur allt blev ett helvete. Passade på att fråga vad mina vita blodkroppar beror på vilket hon inte visste, frågade även varför jag har haft så mycket sammandragningar vilket hon trodde berodde på att bebisen började bli stor och all tryck och spänning utartade sig i det.
Efter telefonsamtalet bröt jag ihop totalt. Inte för att låta sådan, men den graviditet som jag trodde skulle bli fylld av lycka och förväntingar blir istället en tid där jag får känna den värsta smärtan i mitt liv. Lyckan och förväntningarna finns där, missuppfatta mig inte nu, men jag hade inte räknat med alla problem.
Vi ställer oss också nu inför valet och kvalet. Ska vi byta mvc för att på andra stället kanske kunna få lite mer stöd och hjälp istället för att bli total nonchalerad över problemen som jag faktiskt har. Men detta innebär också en massa knöl antar jag med journaler, föräldrarutbildning osv. Igår hade vi bestämt oss för att faktiskt ringa och kolla ifall vi fick byta till kvinnohälsan men idag tvekar jag efter att ha läst att anmälan till föräldrarutb. ska ske senast 20+6, jag är 28+6.. Alltså kanske vi inte får gå någon utb. där. Hur eller hur ska jag byta efter att barnet är fött. Man ska ju tillbaka till mvc 2 månader efteråt för att diskutera preventivmedel och förlossningen, inget jag vill göra med Marie.
Tänkte slänga in min viktkurva V.0-30
Ligger fortfarande under strecket. Har gått upp 4 kg hittils vilket faktiskt känns riktigt bra, mindre att träna bort sen hoho :)
Efter telefonsamtalet bröt jag ihop totalt. Inte för att låta sådan, men den graviditet som jag trodde skulle bli fylld av lycka och förväntingar blir istället en tid där jag får känna den värsta smärtan i mitt liv. Lyckan och förväntningarna finns där, missuppfatta mig inte nu, men jag hade inte räknat med alla problem.
Vi ställer oss också nu inför valet och kvalet. Ska vi byta mvc för att på andra stället kanske kunna få lite mer stöd och hjälp istället för att bli total nonchalerad över problemen som jag faktiskt har. Men detta innebär också en massa knöl antar jag med journaler, föräldrarutbildning osv. Igår hade vi bestämt oss för att faktiskt ringa och kolla ifall vi fick byta till kvinnohälsan men idag tvekar jag efter att ha läst att anmälan till föräldrarutb. ska ske senast 20+6, jag är 28+6.. Alltså kanske vi inte får gå någon utb. där. Hur eller hur ska jag byta efter att barnet är fött. Man ska ju tillbaka till mvc 2 månader efteråt för att diskutera preventivmedel och förlossningen, inget jag vill göra med Marie.
Tänkte slänga in min viktkurva V.0-30
Ligger fortfarande under strecket. Har gått upp 4 kg hittils vilket faktiskt känns riktigt bra, mindre att träna bort sen hoho :)
Känner mig så tung!!
Puh.. Har sådana spänningar över magen idag, det känns som huden spricker närsom, naveln känns helt utdragen och det får en att känna sig så tung. Blir ansträngd av att ta ett steg eller att sträcka mig efter TV-dosan. Andas tungt hela tiden. Blir ju inte bättre efter att man har ätit mat heller. Börjar nog bli ordentligt trångt där inne nu! Och spänningarna i huden är riktigt obehagliga!
Det kan ju vara så att urinvägsinfektionen förvärrar det hela också, har verkligen jätte svårt att veta ifall den har blivit bättre. Jag har sovit dåligt i 3 dagar nu, med spänningar i nedre delen av magen, tryck över blåsan och en envis rygg som värker vid minsta rörelse. Hör mig själv gnälla flera gånger i timmen och är då i halvvaket tillstånd, men klarar inte av att slå upp ögonen eftersom jag är så otroligt trött. Men jag vet inte ifall det är så att det är infektionen som inte har släppt än eller ifall det "bara" är foglossningen som har försämrats ordentligt. Skulle egentligen ringa förlossningen ifall det inte släppte inom några dagar, men jag vet ju inte vad det är riktigt, känns dumt att ta upp deras tid då.
Har nog en förkylning på gång med.. Eller om det bara är tröttheten. Har haft ont i huvudet i 11 dagar i streck nu, är bara tung och ögonen drar igen rätt som det är. Men nu har jag börjat blit täppt i näsan och jag har ont i halsen. Nicke tyckte jag var varm både imorse och vid lunch, men har inte orkat ta tempen. Men känner mig hängig.
Idag ska vi till försäkringskassan på informationsmöte om föräldrarpenning. Känner mig inte jätte sugen, är så förbannat trött på försäkringskassan i allmänhet. Ringde dem i fredags och frågade angående min sjukpenning "Vi har inte tagit tag i ditt ärende än, du får reda på svaret i början av februari, vi har 30 dagars handläggningstid".
1. Man kan ju betala räkningar med luft.
2. Jag har ju bara varit sjukskriven i nästan 1 ½ månad.
3. Man är ju verkligen jätte lugn själsligt när man inte vet vart man ska få pengar ifrån för att kunna leva.
Det är tröttsamt. Vill att min kropp ska kunna orka, så man kunde få köra på någolunda normalt. Men allas kroppar klarar inte det har jag fått ett bevis på. Vem vill ha mig hoppandes på kryckor när jag inte ens kan böja mig ner för att knyta ett barn skor eller få fart under fötterna när någon har gjort sig illa. Ingen vill det.
Lagom i allt skrivande pratar dem om sömn under barnets första år på TV och barn i allmänhet. De första två åren förlorar föräldrarna 912 timmar i snitt i sömn. I 6 månader sover föräldrarna i snitt 5 timmar/natt. Ungefär som mina dagar ser ut nu, må jag vara trött då, men jag har iaf mitt bevis framför mig, Niklas och mitt kärleksbarn som jag kan mysa med hela dagarna då!
Känner mig lite gnällig i mina inlägg, men en blogg handlar ju om att skriva av sig. Det här är min dagbok (som alla andra får läsa, haha) och här skriver jag av mig. Det är underbart och det ger en faktiskt lite mer pusch! Som att få prata av sig med någon, jag skriver av mig istället :)
Det kan ju vara så att urinvägsinfektionen förvärrar det hela också, har verkligen jätte svårt att veta ifall den har blivit bättre. Jag har sovit dåligt i 3 dagar nu, med spänningar i nedre delen av magen, tryck över blåsan och en envis rygg som värker vid minsta rörelse. Hör mig själv gnälla flera gånger i timmen och är då i halvvaket tillstånd, men klarar inte av att slå upp ögonen eftersom jag är så otroligt trött. Men jag vet inte ifall det är så att det är infektionen som inte har släppt än eller ifall det "bara" är foglossningen som har försämrats ordentligt. Skulle egentligen ringa förlossningen ifall det inte släppte inom några dagar, men jag vet ju inte vad det är riktigt, känns dumt att ta upp deras tid då.
Har nog en förkylning på gång med.. Eller om det bara är tröttheten. Har haft ont i huvudet i 11 dagar i streck nu, är bara tung och ögonen drar igen rätt som det är. Men nu har jag börjat blit täppt i näsan och jag har ont i halsen. Nicke tyckte jag var varm både imorse och vid lunch, men har inte orkat ta tempen. Men känner mig hängig.
Idag ska vi till försäkringskassan på informationsmöte om föräldrarpenning. Känner mig inte jätte sugen, är så förbannat trött på försäkringskassan i allmänhet. Ringde dem i fredags och frågade angående min sjukpenning "Vi har inte tagit tag i ditt ärende än, du får reda på svaret i början av februari, vi har 30 dagars handläggningstid".
1. Man kan ju betala räkningar med luft.
2. Jag har ju bara varit sjukskriven i nästan 1 ½ månad.
3. Man är ju verkligen jätte lugn själsligt när man inte vet vart man ska få pengar ifrån för att kunna leva.
Det är tröttsamt. Vill att min kropp ska kunna orka, så man kunde få köra på någolunda normalt. Men allas kroppar klarar inte det har jag fått ett bevis på. Vem vill ha mig hoppandes på kryckor när jag inte ens kan böja mig ner för att knyta ett barn skor eller få fart under fötterna när någon har gjort sig illa. Ingen vill det.
Lagom i allt skrivande pratar dem om sömn under barnets första år på TV och barn i allmänhet. De första två åren förlorar föräldrarna 912 timmar i snitt i sömn. I 6 månader sover föräldrarna i snitt 5 timmar/natt. Ungefär som mina dagar ser ut nu, må jag vara trött då, men jag har iaf mitt bevis framför mig, Niklas och mitt kärleksbarn som jag kan mysa med hela dagarna då!
Känner mig lite gnällig i mina inlägg, men en blogg handlar ju om att skriva av sig. Det här är min dagbok (som alla andra får läsa, haha) och här skriver jag av mig. Det är underbart och det ger en faktiskt lite mer pusch! Som att få prata av sig med någon, jag skriver av mig istället :)
Bilder och renoveringsobjekt
Skötbordet innan renovering
Skötbordet efter
Håller på att målar om en byrå köpt för 150 kr på loppis och en rottingkorg som Niklas sov i när han var liten. Men dem bilderna kommer när allt är klart :)
Köket innan
Köket efteråt
Vardagsrummet innan Vardagsrummet efter
Matsal innan Matsal Efter
Toaletten
Bilder på sovrummet, lilla rummet, öppna spisen osv kommer med tiden :)
V.29:s Magbilder
28+1 Graviditetsvecka 29!! Nu närmar det sig 30 sträcket, woho!!
Pappas ord, eller, Hoppas kulan blir en knodd snart.
Jaha, vad ska man skriva då?
Så ska man bli far. Undrar hur man ska bli. Ska jag köra på som jag själv vill, eller ska jag ha någon bra förebild?
Min pappa? Morfar? Farfar?
Nu är det inte långt kvar. Inatt så fick vi ju som sagt åka in på förlossningen, som min kära fästmö skrivit här nedanför.
Det är lustigt att såfort man kliver in på ett sjukhus så försvinner all den goda självkänslan som man byggt.
" Jag klarar det här" "Det kan ju inte vara så svårt och jobbigt" "Jag ska vara ett bra stöd" "Hoppas JAG inte svimmar"
Innan vi klev in på Förlossningen så kändes det som att: Nu kör vi, detta kan väl ine vara så jobbigt.
Men OJ OJ OJ! Bara när man kliver in i hissen och ser ordet OP stå på våningen över förlossningen så blir man lite fundersam.
Fråga inte varför, men jag ser en viss bisarrhet i att det finns gigantiska hus dit folk går, blir upplagda på ett bord, nedsövda och sedan uppskärda. Det är lite kusligt.
Alla var jättetrevliga väl där inne, förutom den lilla haggan som sa åt oss att vi "kunde stå kvar där" när vi var på väg mot expeditionen, dit vi blviit tillsagda att gå.
Det kändes väldigt gött att faktiskt träna en gång. Få det gjort med hur man ska åka dit, hur parkeringen funkar, vart man ska gå, hur ser det ut på förlossningen.
Sedan var det väldigt trevligt att få träffa på Polisen! Han var mycket trevlig. Extra roligt att han blev lite ställd när han fick veta att vi skulle till förlossningen :)
Så, jaha, en knodd alltså. Det är faktiskt en liten, liten människa som ligger inne i Emmiés mage och rockar loss till tusen. Nära att man blivit slagen på käften när man legat och pratat med knytet.
Jag är väldigt tacksam för att ha en så "lindrig" gravid kvinna hemma. Om man sitter och läser gravidböcker eller kikar på hur hysteriska vissa människor är på familjeliv eller på facebook när det gäller cravings, humörsvägningar, saker som pappan absolut inte får göra eller som han absolut måste göra.
Emmié kräver absolut ingenting. Hon har inga cravings som är måsten.
Däremot så har hon ont. Väldigt ont.
Att hjälpa henne med att resa sig, att nästan behöva bära henne till toaletten gör jag mer än gärna!
Det är inget som hon kan intala sig att det inte finns. Det är verkligt. Mer verkligt än att man MÅSTE ha pommes, pizza, godis, läsk...
Nu ska jag ju inte säga att vi inte åker och handlar skräp... semlor och sånt.
Jag menar, man måste väl själv ta vara på tillvaron när man kan bli lite lönnfet på köpet?
Ett tips till blivande pappor:
- Skitkul att läsa gravidböcker.
- Läs bara EN bok.
- Skit i att läsa på hemsidor med spekulerande hobbybarnmorskor som har fött 15 barn och TROR att de kan allt.
- Säg åt din gravida tös att INTE ta åt sig vad som står på facebook, familjeliv eller andra hemsidor. Hon ska enbart lyssna på barnmorskan. Hon har vigt sitt liv åt att veta det hon ska veta.
Ett tips till de som inte orkar/vill se statusuppdateringar om graviditeten på Facebook:
- Det finns en knapp som heter DÖLJ, den är inte svår att hitta och trycka på.
Det är en otrolig upplevelse när det går upp för en att man kommer ha en liten knodd att ha i famnen snart. MIN bebis! Vår bebis!
Som jag kan försöka forma till en riktig datanörd, men som endå kommer bli en modeintriktad sporttönt.
Men jag kommer ändå gå på tränigen och vara med på matcherna!
Det är väldigt lustigt att man ser hur människor på stan är när de ser någon med STOR mage.
Nästan alla slags människor av det manliga könet ler och skiner upp när de ser en bebismage.
Och nästan alla slags människor utav den kvinnliga könet blänger och slänger giftiga blickar. De som slänger de mest giftiga är faktiskt de kvinnor som själva är gravida.
Mycket lustigt, ifall vi killar skulle ha en sådan sak tillsammans så hade vi säkert hejat på varandra och kanske startat en klubb eller något :)
Dock finns det vissa människor som inte ens jag klarar av riktigt. De som bara sitter och ältar om att livet blir så svårt efter at knodden tittat ut, de människor som aldrig kan säga något tips om hur man klarar sig ut ur förlossningen lindrigt, de människor som alltid ska påminna om hur svårt man spricker, hur ont det gör och att du kommer tycka det är sååå jobbigt!
Och till alla dessa människor som ska sitta och skriva giftiga kommentarer i bloggar mm.
IP adresser ljuger aldrig :) Vi ser dig.
Så ska man bli far. Undrar hur man ska bli. Ska jag köra på som jag själv vill, eller ska jag ha någon bra förebild?
Min pappa? Morfar? Farfar?
Nu är det inte långt kvar. Inatt så fick vi ju som sagt åka in på förlossningen, som min kära fästmö skrivit här nedanför.
Det är lustigt att såfort man kliver in på ett sjukhus så försvinner all den goda självkänslan som man byggt.
" Jag klarar det här" "Det kan ju inte vara så svårt och jobbigt" "Jag ska vara ett bra stöd" "Hoppas JAG inte svimmar"
Innan vi klev in på Förlossningen så kändes det som att: Nu kör vi, detta kan väl ine vara så jobbigt.
Men OJ OJ OJ! Bara när man kliver in i hissen och ser ordet OP stå på våningen över förlossningen så blir man lite fundersam.
Fråga inte varför, men jag ser en viss bisarrhet i att det finns gigantiska hus dit folk går, blir upplagda på ett bord, nedsövda och sedan uppskärda. Det är lite kusligt.
Alla var jättetrevliga väl där inne, förutom den lilla haggan som sa åt oss att vi "kunde stå kvar där" när vi var på väg mot expeditionen, dit vi blviit tillsagda att gå.
Det kändes väldigt gött att faktiskt träna en gång. Få det gjort med hur man ska åka dit, hur parkeringen funkar, vart man ska gå, hur ser det ut på förlossningen.
Sedan var det väldigt trevligt att få träffa på Polisen! Han var mycket trevlig. Extra roligt att han blev lite ställd när han fick veta att vi skulle till förlossningen :)
Så, jaha, en knodd alltså. Det är faktiskt en liten, liten människa som ligger inne i Emmiés mage och rockar loss till tusen. Nära att man blivit slagen på käften när man legat och pratat med knytet.
Jag är väldigt tacksam för att ha en så "lindrig" gravid kvinna hemma. Om man sitter och läser gravidböcker eller kikar på hur hysteriska vissa människor är på familjeliv eller på facebook när det gäller cravings, humörsvägningar, saker som pappan absolut inte får göra eller som han absolut måste göra.
Emmié kräver absolut ingenting. Hon har inga cravings som är måsten.
Däremot så har hon ont. Väldigt ont.
Att hjälpa henne med att resa sig, att nästan behöva bära henne till toaletten gör jag mer än gärna!
Det är inget som hon kan intala sig att det inte finns. Det är verkligt. Mer verkligt än att man MÅSTE ha pommes, pizza, godis, läsk...
Nu ska jag ju inte säga att vi inte åker och handlar skräp... semlor och sånt.
Jag menar, man måste väl själv ta vara på tillvaron när man kan bli lite lönnfet på köpet?
Ett tips till blivande pappor:
- Skitkul att läsa gravidböcker.
- Läs bara EN bok.
- Skit i att läsa på hemsidor med spekulerande hobbybarnmorskor som har fött 15 barn och TROR att de kan allt.
- Säg åt din gravida tös att INTE ta åt sig vad som står på facebook, familjeliv eller andra hemsidor. Hon ska enbart lyssna på barnmorskan. Hon har vigt sitt liv åt att veta det hon ska veta.
Ett tips till de som inte orkar/vill se statusuppdateringar om graviditeten på Facebook:
- Det finns en knapp som heter DÖLJ, den är inte svår att hitta och trycka på.
Det är en otrolig upplevelse när det går upp för en att man kommer ha en liten knodd att ha i famnen snart. MIN bebis! Vår bebis!
Som jag kan försöka forma till en riktig datanörd, men som endå kommer bli en modeintriktad sporttönt.
Men jag kommer ändå gå på tränigen och vara med på matcherna!
Det är väldigt lustigt att man ser hur människor på stan är när de ser någon med STOR mage.
Nästan alla slags människor av det manliga könet ler och skiner upp när de ser en bebismage.
Och nästan alla slags människor utav den kvinnliga könet blänger och slänger giftiga blickar. De som slänger de mest giftiga är faktiskt de kvinnor som själva är gravida.
Mycket lustigt, ifall vi killar skulle ha en sådan sak tillsammans så hade vi säkert hejat på varandra och kanske startat en klubb eller något :)
Dock finns det vissa människor som inte ens jag klarar av riktigt. De som bara sitter och ältar om att livet blir så svårt efter at knodden tittat ut, de människor som aldrig kan säga något tips om hur man klarar sig ut ur förlossningen lindrigt, de människor som alltid ska påminna om hur svårt man spricker, hur ont det gör och att du kommer tycka det är sååå jobbigt!
Och till alla dessa människor som ska sitta och skriva giftiga kommentarer i bloggar mm.
IP adresser ljuger aldrig :) Vi ser dig.
Första visiten på förlossningen
Yes, inatt fick vi besöka förlossningen för första gången.
Vi gick och la oss runt elva-tolv, låg och pratade. När det är dags att släcka lampan, börjar jag få fruktansvärda värkar över rygg och mage. Ryggen värkte från revben ner till stjärten och magen från revbenen över blygdbenet. Tänkte först att bebisen hade hamnat illa och tryckte satan på bäckenet. Men efter att ha haft konstant värk i en halvtimme börjar det komma "värkar" emellanåt som spänner åt alla håll. Upp och går en sväng i lägenheten känner ett tryck neråt, men vet även att jag brukar känna det när fogarna är ansträngda. Lägger mig i sängen igen, somnar en snabbis och vaknar av en "värk". Jag försöker andas mig igenom det (är van vid att få göra det vid elaka sammandragningar), men får inte till andningen. Det är ett himla tryck över revbenen både på magen och ryggen och varje djupt andetag hugger i mig. Försöker iaf andas så gått det går. Tillslut tar det stopp, kan inte sova, känner hur illamåendet kommer smygandes och hela jag är öm.
Nicke säger åt mig att ringa förlossningen. Känner mig så dum. Va fan jag är bara i v.29? Vad ska jag till förlossningen om? Tillslut ger han sig inte och han ringer. Efter allt det praktiska får jag prata med kordinatorn själv. Jag berättar var det gör ont, när det gör ont (hur svårt som helst att förklara hur fasen det gör ont mer än att jag inte har känt smärtan innan). Tårarna rinner och jag får många gånger ta andetag för att hon ens ska höra vad jag säger. Tillslut säger hon åt mig att jag måste komma in på en gång. Tanken: Nej! Varför? Det är för tidigt att åka in? Jag trodde jag skulle få komma in efter natten.. Men icke, på med kläder. Känner precis innan vi ska åka att det börjar lugna ner sig. Men när vi väl har kommit till bilen kommer smärtan tillbaka.
Väl inne på förlossningen får jag komma in på ett undersökningsrum på en gång. Först lämna urinprov och sedan blir jag liggandes vid en CTG-maskin för att mäta barnets hjärtljud och mina sammandragningar. Hjärtljuden var toppen, en aktiv bebis väntar vi vilket kändes skönt att höra! Sammandragningarna skulle ligga under 10% för att vara OK, var 15-30 sekund fick jag en sammandragning som gick upp till 18-22%, lyckades en gång med att få en rejält på 32%. Får göra vaginalundersökning, där livmodertappen är 3,8 cm (ska ligga runt 4 cm, så helt okej) & kanalen hade inte öppnat sig något vad hon kunde se.
Tillslut får vi reda på felet. Alldeles, alldeles för mycket vita blodkroppar i urinet. En infektion har jag alltså i kroppen. Så just nu går jag på antibiotika för urinvägsinfektion. Blåsan irriterar upp både mage och rygg på mig plus att den gör så jag får markanta sammandragningar (dock inte så farliga som dem kunde vara). Dessutom skickades urinet iväg på odling för att vi ska kunna utesluta havandeskapsförgiftning (har haft huvudvärk & flimmer för ögonen sedan ett par dagar tillbaka, så det kan vara skönt att utesluta havandeskapsförgiftning). Nu är det vila som gäller och glada försök i att försöka andas igenom det onda. Bra träning inför dem kommande värkarna! Och dessutom hoppas till tusen att det onda släpper så jag kommer tillbaka på banan igen.
Idag känner jag mig öm i hela kroppen, har en förbannad huvudvärk och jag är skakis. Men antibiotikakuren är påbörjad (fick första pillret på förlossningen), men har inte hämtat ut den på apoteket än eftersom jag varken kan köra bil eller gå. Får vänta på Nicke :)
Hade aldrig en känsla av att bebisen skulle komma inatt iaf, vilket var skönt! För den paniken vet jag inte hur jag hade stått ut med, v.29 bara... Visste väl mer eller mindre att det var sammandragningar som värkte, men att dem kunde göra så ont hade jag aldrig förväntat mig! Hos Nicke slogs tanken av att det kanske skulle bli en födsel. Men han höll sig lugn och det kändes tryggt.
Lite komiskt i allt var att vi mötte en polisbil i stan. Helt plötsligt när vi kör in på sjukhusparkeringen kommer det upp blåljus bakom oss och någon tutar. Jaha, polisbilen hade vänt. Nicke ut fort som fan, han blåser och förklarar läget med mig som sitter kvar inne i bilen. Polisen ber lite smått om ursäkt och säger att "Vi såg fel nummer på din reg.skylt, läste fel bokstav och ifall det hade varit den bokstaven hade bilen varit avställd i 10 år". Spännande poliser... Men något att skratta åt :)
Vi gick och la oss runt elva-tolv, låg och pratade. När det är dags att släcka lampan, börjar jag få fruktansvärda värkar över rygg och mage. Ryggen värkte från revben ner till stjärten och magen från revbenen över blygdbenet. Tänkte först att bebisen hade hamnat illa och tryckte satan på bäckenet. Men efter att ha haft konstant värk i en halvtimme börjar det komma "värkar" emellanåt som spänner åt alla håll. Upp och går en sväng i lägenheten känner ett tryck neråt, men vet även att jag brukar känna det när fogarna är ansträngda. Lägger mig i sängen igen, somnar en snabbis och vaknar av en "värk". Jag försöker andas mig igenom det (är van vid att få göra det vid elaka sammandragningar), men får inte till andningen. Det är ett himla tryck över revbenen både på magen och ryggen och varje djupt andetag hugger i mig. Försöker iaf andas så gått det går. Tillslut tar det stopp, kan inte sova, känner hur illamåendet kommer smygandes och hela jag är öm.
Nicke säger åt mig att ringa förlossningen. Känner mig så dum. Va fan jag är bara i v.29? Vad ska jag till förlossningen om? Tillslut ger han sig inte och han ringer. Efter allt det praktiska får jag prata med kordinatorn själv. Jag berättar var det gör ont, när det gör ont (hur svårt som helst att förklara hur fasen det gör ont mer än att jag inte har känt smärtan innan). Tårarna rinner och jag får många gånger ta andetag för att hon ens ska höra vad jag säger. Tillslut säger hon åt mig att jag måste komma in på en gång. Tanken: Nej! Varför? Det är för tidigt att åka in? Jag trodde jag skulle få komma in efter natten.. Men icke, på med kläder. Känner precis innan vi ska åka att det börjar lugna ner sig. Men när vi väl har kommit till bilen kommer smärtan tillbaka.
Väl inne på förlossningen får jag komma in på ett undersökningsrum på en gång. Först lämna urinprov och sedan blir jag liggandes vid en CTG-maskin för att mäta barnets hjärtljud och mina sammandragningar. Hjärtljuden var toppen, en aktiv bebis väntar vi vilket kändes skönt att höra! Sammandragningarna skulle ligga under 10% för att vara OK, var 15-30 sekund fick jag en sammandragning som gick upp till 18-22%, lyckades en gång med att få en rejält på 32%. Får göra vaginalundersökning, där livmodertappen är 3,8 cm (ska ligga runt 4 cm, så helt okej) & kanalen hade inte öppnat sig något vad hon kunde se.
Tillslut får vi reda på felet. Alldeles, alldeles för mycket vita blodkroppar i urinet. En infektion har jag alltså i kroppen. Så just nu går jag på antibiotika för urinvägsinfektion. Blåsan irriterar upp både mage och rygg på mig plus att den gör så jag får markanta sammandragningar (dock inte så farliga som dem kunde vara). Dessutom skickades urinet iväg på odling för att vi ska kunna utesluta havandeskapsförgiftning (har haft huvudvärk & flimmer för ögonen sedan ett par dagar tillbaka, så det kan vara skönt att utesluta havandeskapsförgiftning). Nu är det vila som gäller och glada försök i att försöka andas igenom det onda. Bra träning inför dem kommande värkarna! Och dessutom hoppas till tusen att det onda släpper så jag kommer tillbaka på banan igen.
Idag känner jag mig öm i hela kroppen, har en förbannad huvudvärk och jag är skakis. Men antibiotikakuren är påbörjad (fick första pillret på förlossningen), men har inte hämtat ut den på apoteket än eftersom jag varken kan köra bil eller gå. Får vänta på Nicke :)
Hade aldrig en känsla av att bebisen skulle komma inatt iaf, vilket var skönt! För den paniken vet jag inte hur jag hade stått ut med, v.29 bara... Visste väl mer eller mindre att det var sammandragningar som värkte, men att dem kunde göra så ont hade jag aldrig förväntat mig! Hos Nicke slogs tanken av att det kanske skulle bli en födsel. Men han höll sig lugn och det kändes tryggt.
Lite komiskt i allt var att vi mötte en polisbil i stan. Helt plötsligt när vi kör in på sjukhusparkeringen kommer det upp blåljus bakom oss och någon tutar. Jaha, polisbilen hade vänt. Nicke ut fort som fan, han blåser och förklarar läget med mig som sitter kvar inne i bilen. Polisen ber lite smått om ursäkt och säger att "Vi såg fel nummer på din reg.skylt, läste fel bokstav och ifall det hade varit den bokstaven hade bilen varit avställd i 10 år". Spännande poliser... Men något att skratta åt :)
I det lilla grå rummet..
Lilla sovrummet som vi har är tapetserat i en grå färg med blomrankor i silver & vitt. Det är nog det rummet jag är mest nöjd med när det gäller tapetsering och golv. Här inne trivs jag. Bara att det mer eller mindre fortfarande ser ut som en skräphörna med de 3 kartongerna som inte är uppackade än (har ingen bokhylla till böckerna som befinner sig i dem). Det här lilla gråa rummet kallar vi just nu för dator och pysselrum. Jag har fått min egen lilla pysselhörna, det klagar vi inte alls på! Den har tyvärr inte blivit invigd än, men lär nog bli det snart. Nicke har med en pysselhörna här inne. Han fick det stora skrivbordet och en egen dator. Min dator är placerad vid TV:n, hoho! I det lilla grå rummet har jag spenderat heeeela långa dagen idag. Jag har nämligen skannat in en massa papper från försäkringskassan. Ja ni hörde rätt, nu har dem varit igång med sina papper igen. Papperskåta försäkringskassan kallar jag dem nu mer. Hade missat att fylla i uppgifter om omplacering. Detta var inget som behövdes göras fick jag höra från en man på försäkringskassan säga senast förra veckan eftersom jag är behovsanställd, men ack vad han bedrog sig. Nu sitter jag här med kompletternade uppgifter som måste göras innan 25 januari annars kanske inte mitt ärende inte beviljas... Så jag har nu suttit och skickat runt papprerna till mina 2 arbetsgivare för att dem ska fylla i ett Nej till omplacering. Vimmerby hade fyllt i sina papper redan och skickade iväg dem nu i eftermiddags, gulle dem säger jag bara! Hur det går med den övriga ska bli spännande att se, har en känsla av att det kommer ta tid. Men som dem nere i Vimmerby sa, hur ska vi kunna omplacera när du är behovsanställd? Den frågan ställde jag mig själv också när jag fick se vad som skulle kompletteras. Jag behöver nog inte säga så mycket mer om det hela idag.
Föresten det gråa lilla rummet som jag pratar om är egentligen inte så litet alls. Det är ungefär 4x4 m.. Hela lyan är på 98 km2, kanske därför jag inte känner mig så instängd längre.
Flyttstädade tvåan i Hejde igår. En upplevelse i sig, men med panodil i kroppen gick det bra tills jag skulle ta mig ur bilen på Vasavägen vid nio på kvällen. Säger bara det att det finns ingen bättre än Nicke! Han stöttar i vått och torrt och klagar aldrig på mig. Han berömmer mig om hur duktig jag är varje dag även fast det bara innebär att jag har diskat. Igår iaf när jag klev ur bilen låste sig det mesta. Jag höll faktiskt tillbaka smärtan och bar in en lite saker. Gjorde mig sedan en macka och plaserade arslet i fotöljen framför TV:n, bästa stället som finns att sitta på! Efter det gick det utför. Nicke nästintill bar mig in till sängen, han går bakom, jag hänger med armhålorna över hans armar sen går vi. Höger ben släpar efter som ett förlamat ben.. Väl vid sängen lyfter han upp mina ben i sängen, här kommer värsta smärtan. Det går inte ligga, inte sitta och inte stå. Vad fasen gör man då?! Blev dessutom kissenödig mitt i alltsammans. Vidare till toa även där hjälp utav min kära partner. Kunde inte ens böja mig ner för att ta upp toalettlocket. Som tur var klarade jag av att torka mig efter många om och men. Bara för att jag inatt hade en så "enkel" natt blev jag självklart kissenödig vid 05.17, hade inte mage att väcka nicke utan vankar ut som en övergödd padda med höger ben släpandes (grannarna under måste hata mig, för jag är ju inte rädd för att stampa ordentligt i golvet). Men jag tog mig fram och tillbaka SJÄLV den här gången. Somnade någon timme senare och sen sov jag som en kratta. Idag mår jag inte heller någon höjdare. Oj som ett brev på posten!
Nu ska jag faktiskt ta på mig ett par jeans och försöka ta mig till stan, självklart med Nicke som hjälp. Ska hälsa på hos Annelis nya mottagning och fika lite. Ska bli skönt med frisk luft!
Förresten!!! Vi har fått vår nya spis idag, dem var här i måndags och kollade på den gamla och idag kom den nya, underbara HSB :) Ska försöka ta lite bilder med någon dag framöver så ni får se skönhetshemmet, hoho!
Trevlig kväll!
Föresten det gråa lilla rummet som jag pratar om är egentligen inte så litet alls. Det är ungefär 4x4 m.. Hela lyan är på 98 km2, kanske därför jag inte känner mig så instängd längre.
Flyttstädade tvåan i Hejde igår. En upplevelse i sig, men med panodil i kroppen gick det bra tills jag skulle ta mig ur bilen på Vasavägen vid nio på kvällen. Säger bara det att det finns ingen bättre än Nicke! Han stöttar i vått och torrt och klagar aldrig på mig. Han berömmer mig om hur duktig jag är varje dag även fast det bara innebär att jag har diskat. Igår iaf när jag klev ur bilen låste sig det mesta. Jag höll faktiskt tillbaka smärtan och bar in en lite saker. Gjorde mig sedan en macka och plaserade arslet i fotöljen framför TV:n, bästa stället som finns att sitta på! Efter det gick det utför. Nicke nästintill bar mig in till sängen, han går bakom, jag hänger med armhålorna över hans armar sen går vi. Höger ben släpar efter som ett förlamat ben.. Väl vid sängen lyfter han upp mina ben i sängen, här kommer värsta smärtan. Det går inte ligga, inte sitta och inte stå. Vad fasen gör man då?! Blev dessutom kissenödig mitt i alltsammans. Vidare till toa även där hjälp utav min kära partner. Kunde inte ens böja mig ner för att ta upp toalettlocket. Som tur var klarade jag av att torka mig efter många om och men. Bara för att jag inatt hade en så "enkel" natt blev jag självklart kissenödig vid 05.17, hade inte mage att väcka nicke utan vankar ut som en övergödd padda med höger ben släpandes (grannarna under måste hata mig, för jag är ju inte rädd för att stampa ordentligt i golvet). Men jag tog mig fram och tillbaka SJÄLV den här gången. Somnade någon timme senare och sen sov jag som en kratta. Idag mår jag inte heller någon höjdare. Oj som ett brev på posten!
Nu ska jag faktiskt ta på mig ett par jeans och försöka ta mig till stan, självklart med Nicke som hjälp. Ska hälsa på hos Annelis nya mottagning och fika lite. Ska bli skönt med frisk luft!
Förresten!!! Vi har fått vår nya spis idag, dem var här i måndags och kollade på den gamla och idag kom den nya, underbara HSB :) Ska försöka ta lite bilder med någon dag framöver så ni får se skönhetshemmet, hoho!
Trevlig kväll!
I brist på annat..
- När är du beräknad?
12 april
- Vilken vecka är du i nu?
27+0, Graviditetsvecka 28
- Hur mycket har du gått upp i vikt hittils?
4 kg ungefär, varierar vecka till vecka.
- När fick du reda på att du var gravid?
5 augusti 2010.
-Hur reagerade du?
Första tanken var: Jaha vad gör jag nu? Chockad, panikslagen, orolig och lycklig.
- Var bebisen planerad?
Nej, verkligen inte. Åt preventivmedel. Men ack vilken lycka i alla fall!
-Tänkte du någonsin på abort?
Nej, aldrig!
- Hur reagerade pappan till barnet?
Han blev lite chockad först men hur glad som helst. Han skrattade, jag grät :)
-Hur gammal kommer du att vara när du föder?
21 år (fyller 22)
-Har du förändras sen du blev gravid?
Ja, verkligen. Humöret går upp och ner. Vissa dagar kan jag t.o.m vara tillbakadragen vilket jag aldrig är annars.
-Kroppsmässigt?
Absolut! Magen har vuxit & brösten! Rumpan har blivit lite fylligare och jag är svullen i kroppen ibland.
-Vad är det bästa med att vara gravid?
Tanken av att en lite människa växer inombords är helt fantastisk! Och när den rockar loss ordentligt där inne känner man sig lyckligare än någonsin!
- Och det sämsta?
Gravidkrämporna. Har börjat lära känna en helt ny del av mig själv och den sidan har inte varit positiv att se.
- Har du några cravings?
Inga absolut måste ha annars blir jag galen. Men är sugen på surt, youghurt och det mesta man kan dricka.
- Är du rädd för en kommande förlossning?
Nej inte direkt. Ser mest framemot det!
-Vet du vad ditt barn har för kön?
Nej, det får bli en överraskning, men tror på flicka :)
-Har ni bestämt namn?
Ja, vi har några förslag.
- Hur valde ni namn?
Vi hade skojat om flicknamnet tidigare och sen helt plötsligt så blev det allvar. Pojknamn är däremot svårare..
-Några speciella likheter du vill att din bebis ska få av dig eller pappan?
Niklas ögon, hår & ögonfransar. Sen får den likna vem den vill.
- Är din bebis lugn eller livlig i magen?
Allt ifrån lugn! Känner sparkar och rörelser hela tiden nu!
-När tror du att din bebis kommer att födas?
Ingen aning. Men tippar mellan den 6-19 april :)
12 april
- Vilken vecka är du i nu?
27+0, Graviditetsvecka 28
- Hur mycket har du gått upp i vikt hittils?
4 kg ungefär, varierar vecka till vecka.
- När fick du reda på att du var gravid?
5 augusti 2010.
-Hur reagerade du?
Första tanken var: Jaha vad gör jag nu? Chockad, panikslagen, orolig och lycklig.
- Var bebisen planerad?
Nej, verkligen inte. Åt preventivmedel. Men ack vilken lycka i alla fall!
-Tänkte du någonsin på abort?
Nej, aldrig!
- Hur reagerade pappan till barnet?
Han blev lite chockad först men hur glad som helst. Han skrattade, jag grät :)
-Hur gammal kommer du att vara när du föder?
21 år (fyller 22)
-Har du förändras sen du blev gravid?
Ja, verkligen. Humöret går upp och ner. Vissa dagar kan jag t.o.m vara tillbakadragen vilket jag aldrig är annars.
-Kroppsmässigt?
Absolut! Magen har vuxit & brösten! Rumpan har blivit lite fylligare och jag är svullen i kroppen ibland.
-Vad är det bästa med att vara gravid?
Tanken av att en lite människa växer inombords är helt fantastisk! Och när den rockar loss ordentligt där inne känner man sig lyckligare än någonsin!
- Och det sämsta?
Gravidkrämporna. Har börjat lära känna en helt ny del av mig själv och den sidan har inte varit positiv att se.
- Har du några cravings?
Inga absolut måste ha annars blir jag galen. Men är sugen på surt, youghurt och det mesta man kan dricka.
- Är du rädd för en kommande förlossning?
Nej inte direkt. Ser mest framemot det!
-Vet du vad ditt barn har för kön?
Nej, det får bli en överraskning, men tror på flicka :)
-Har ni bestämt namn?
Ja, vi har några förslag.
- Hur valde ni namn?
Vi hade skojat om flicknamnet tidigare och sen helt plötsligt så blev det allvar. Pojknamn är däremot svårare..
-Några speciella likheter du vill att din bebis ska få av dig eller pappan?
Niklas ögon, hår & ögonfransar. Sen får den likna vem den vill.
- Är din bebis lugn eller livlig i magen?
Allt ifrån lugn! Känner sparkar och rörelser hela tiden nu!
-När tror du att din bebis kommer att födas?
Ingen aning. Men tippar mellan den 6-19 april :)
26+5
Länge sedan jag uppdaterade här..
Allt rullar på som vanligt. Är fortfarande 100 % sjukskriven och kommer få besked den 17 januari om hur det blir i framtiden. Hoppas på att försäkringskassan godkänner så jag får sjukpenning med annars kommer det bli ekonomisk-kris ifrån mitt håll. Tur att Nicke har jobb så det hela går ihop sig! Har dessutom ansökt om havandeskapspenning f.r.o.m 2 februari och hoppas nu till 110 % på att den blir godkänd. Tillbaka till jobbet kan jag inte gå hur eller hur..
Vissa dagar är bättre än andra men det vänder också väldigt tvärt många gånger. För 9 dagar sedan halkade jag på trappen hos mamma och pappa, den var isbeklädd. Trillade inte direkt illa mer än att händer och armar tog värsta smällen. Blev lite öm i ryggen och kände ett tryck neråt på något vis. Men det var ingen fara skedd. Pratade med Barnmorskan på måndagen och berättade om den lilla händelsen och att jag har fått en del kraftiga sammandragningar sedan dess men att jag inte kände något i övrigt. Hon ville bara att jag skulle ha koll på sammandragningarna och ifall dem inte blev för kraftiga var ingen skada skedd. Och det har man märkt mer än någonsin, den lilla rör sig mer än innan där inne, nu även när man står eller går. Tydliga buffar utanpå magen skrattar vi dagligen åt här hemma och igår kände vi till och med en fot som drog sig längs magen, riktigt tufft!
Satt i lördags, när mamma och pappa var här och berättade att ryggen har känts bättre efter fallet och det hade den verkligen gjort fram tills dess. Jag har inte tappat tron någongång på att jag ska må bättre längre fram och jag tänkte att nu vänder det, nu kommer dem 3 sista månaderna i lugn och ro som jag behöver. Men icke så nicke. Igår började Nicke och jag fibbla lite här hemma med att plocka och antagligen tog jag ut mig för mycket. Sammandragningarna blev mer intensiva och jag blev väldigt ansträngd, efter en tupplur i soffan var jag helt stel i bäcken, rygg och ben och kände det otrevliga trycket neråt återigen.. Så nu sitter jag här, sliten efter dålig sömn i natt och fortfarande förbannat ont. Nu blir det att varva ner ett hekto igen. Tror egentligen inte att ryggen blev bättre utav fallet utan det var nog bara det att jag tog det lugnt efter fallet för att jag kände att det behövdes och sen när jag satte igång igen så kom eländet tillbaka. Men än finns hoppet kvar!
Går in i tredje trimestern idag, den sista :) Har gått 26 veckor och 5 dagar, graviditetsvecka 27 och på onsdag är dem 27 veckorna fullgångna och jag trampar in i v.28. Nu börjar det gå snabbt! Imorgon har vi ENDAST 3 månader kvar Exakt till beräknat datum! Det är häftigt.. Nyss var det ju augusti och jag stod där med pluset på stickan!
Hos Barnmorskan för en vecka sedan togs det prover och mått:
Vikt: 67 kg (startade runt 60 kg)
Blodtryck: 120/80 (Perfekt!)
Bebis Hjärtljud: 144 (En flicka kanske?)
SF-mått: 24 cm (Låg precis perfekt i kurvan)
Lite små-nakna bilder bjuder vi på! Lite olika veckor från V.18-V.27 :)
Måste ju bara tillägga att vi stormtrivs i vår nya lägenhet, det finns ingen bättre! Här rullar tiden på och man känner att varje dag går framåt, helt underbart :) & vi har det så himla snyggt med, inte för att skryta haha!
Allt rullar på som vanligt. Är fortfarande 100 % sjukskriven och kommer få besked den 17 januari om hur det blir i framtiden. Hoppas på att försäkringskassan godkänner så jag får sjukpenning med annars kommer det bli ekonomisk-kris ifrån mitt håll. Tur att Nicke har jobb så det hela går ihop sig! Har dessutom ansökt om havandeskapspenning f.r.o.m 2 februari och hoppas nu till 110 % på att den blir godkänd. Tillbaka till jobbet kan jag inte gå hur eller hur..
Vissa dagar är bättre än andra men det vänder också väldigt tvärt många gånger. För 9 dagar sedan halkade jag på trappen hos mamma och pappa, den var isbeklädd. Trillade inte direkt illa mer än att händer och armar tog värsta smällen. Blev lite öm i ryggen och kände ett tryck neråt på något vis. Men det var ingen fara skedd. Pratade med Barnmorskan på måndagen och berättade om den lilla händelsen och att jag har fått en del kraftiga sammandragningar sedan dess men att jag inte kände något i övrigt. Hon ville bara att jag skulle ha koll på sammandragningarna och ifall dem inte blev för kraftiga var ingen skada skedd. Och det har man märkt mer än någonsin, den lilla rör sig mer än innan där inne, nu även när man står eller går. Tydliga buffar utanpå magen skrattar vi dagligen åt här hemma och igår kände vi till och med en fot som drog sig längs magen, riktigt tufft!
Satt i lördags, när mamma och pappa var här och berättade att ryggen har känts bättre efter fallet och det hade den verkligen gjort fram tills dess. Jag har inte tappat tron någongång på att jag ska må bättre längre fram och jag tänkte att nu vänder det, nu kommer dem 3 sista månaderna i lugn och ro som jag behöver. Men icke så nicke. Igår började Nicke och jag fibbla lite här hemma med att plocka och antagligen tog jag ut mig för mycket. Sammandragningarna blev mer intensiva och jag blev väldigt ansträngd, efter en tupplur i soffan var jag helt stel i bäcken, rygg och ben och kände det otrevliga trycket neråt återigen.. Så nu sitter jag här, sliten efter dålig sömn i natt och fortfarande förbannat ont. Nu blir det att varva ner ett hekto igen. Tror egentligen inte att ryggen blev bättre utav fallet utan det var nog bara det att jag tog det lugnt efter fallet för att jag kände att det behövdes och sen när jag satte igång igen så kom eländet tillbaka. Men än finns hoppet kvar!
Går in i tredje trimestern idag, den sista :) Har gått 26 veckor och 5 dagar, graviditetsvecka 27 och på onsdag är dem 27 veckorna fullgångna och jag trampar in i v.28. Nu börjar det gå snabbt! Imorgon har vi ENDAST 3 månader kvar Exakt till beräknat datum! Det är häftigt.. Nyss var det ju augusti och jag stod där med pluset på stickan!
Hos Barnmorskan för en vecka sedan togs det prover och mått:
Vikt: 67 kg (startade runt 60 kg)
Blodtryck: 120/80 (Perfekt!)
Bebis Hjärtljud: 144 (En flicka kanske?)
SF-mått: 24 cm (Låg precis perfekt i kurvan)
Lite små-nakna bilder bjuder vi på! Lite olika veckor från V.18-V.27 :)
Måste ju bara tillägga att vi stormtrivs i vår nya lägenhet, det finns ingen bättre! Här rullar tiden på och man känner att varje dag går framåt, helt underbart :) & vi har det så himla snyggt med, inte för att skryta haha!
