EmmieNiklas

Yes, inatt fick vi besöka förlossningen för första gången.
Vi gick och la oss runt elva-tolv, låg och pratade. När det är dags att släcka lampan, börjar jag få fruktansvärda värkar över rygg och mage. Ryggen värkte från revben ner till stjärten och magen från revbenen över blygdbenet. Tänkte först att bebisen hade hamnat illa och tryckte satan på bäckenet. Men efter att ha haft konstant värk i en halvtimme börjar det komma "värkar" emellanåt som spänner åt alla håll. Upp och går en sväng i lägenheten känner ett tryck neråt, men vet även att jag brukar känna det när fogarna är ansträngda. Lägger mig i sängen igen, somnar en snabbis och vaknar av en "värk". Jag försöker andas mig igenom det (är van vid att få göra det vid elaka sammandragningar), men får inte till andningen. Det är ett himla tryck över revbenen både på magen och ryggen och varje djupt andetag hugger i mig. Försöker iaf andas så gått det går. Tillslut tar det stopp, kan inte sova, känner hur illamåendet kommer smygandes och hela jag är öm.
Nicke säger åt mig att ringa förlossningen. Känner mig så dum. Va fan jag är bara i v.29? Vad ska jag till förlossningen om? Tillslut ger han sig inte och han ringer. Efter allt det praktiska får jag prata med kordinatorn själv. Jag berättar var det gör ont, när det gör ont (hur svårt som helst att förklara hur fasen det gör ont mer än att jag inte har känt smärtan innan). Tårarna rinner och jag får många gånger ta andetag för att hon ens ska höra vad jag säger. Tillslut säger hon åt mig att jag måste komma in på en gång. Tanken: Nej! Varför? Det är för tidigt att åka in? Jag trodde jag skulle få komma in efter natten.. Men icke, på med kläder. Känner precis innan vi ska åka att det börjar lugna ner sig. Men när vi väl har kommit till bilen kommer smärtan tillbaka.
Väl inne på förlossningen får jag komma in på ett undersökningsrum på en gång. Först lämna urinprov och sedan blir jag liggandes vid en CTG-maskin för att mäta barnets hjärtljud och mina sammandragningar. Hjärtljuden var toppen, en aktiv bebis väntar vi vilket kändes skönt att höra! Sammandragningarna skulle ligga under 10% för att vara OK, var 15-30 sekund fick jag en sammandragning som gick upp till 18-22%, lyckades en gång med att få en rejält på 32%. Får göra vaginalundersökning, där livmodertappen är 3,8 cm (ska ligga runt 4 cm, så helt okej) & kanalen hade inte öppnat sig något vad hon kunde se.
Tillslut får vi reda på felet. Alldeles, alldeles för mycket vita blodkroppar i urinet. En infektion har jag alltså i kroppen.  Så just nu går jag på antibiotika för urinvägsinfektion. Blåsan irriterar upp både mage och rygg på mig plus att den gör så jag får markanta sammandragningar (dock inte så farliga som dem kunde vara). Dessutom skickades urinet iväg på odling för att vi ska kunna utesluta havandeskapsförgiftning (har haft huvudvärk & flimmer för ögonen sedan ett par dagar tillbaka, så det kan vara skönt att utesluta havandeskapsförgiftning). Nu är det vila som gäller och glada försök i att försöka andas igenom det onda. Bra träning inför dem kommande värkarna! Och dessutom hoppas till tusen att det onda släpper så jag kommer tillbaka på banan igen.
Idag känner jag mig öm i hela kroppen, har en förbannad huvudvärk och jag är skakis. Men antibiotikakuren är påbörjad (fick första pillret på förlossningen), men har inte hämtat ut den på apoteket än eftersom jag varken kan köra bil eller gå. Får vänta på Nicke :)

Hade aldrig en känsla av att bebisen skulle komma inatt iaf, vilket var skönt! För den paniken vet jag inte hur jag hade stått ut med, v.29 bara... Visste väl mer eller mindre att det var sammandragningar som värkte, men att dem kunde göra så ont hade jag aldrig förväntat mig! Hos Nicke slogs tanken av att det kanske skulle bli en födsel. Men han höll sig lugn och det kändes tryggt.

Lite komiskt i allt var att vi mötte en polisbil i stan. Helt plötsligt när vi kör in på sjukhusparkeringen kommer det upp blåljus bakom oss och någon tutar. Jaha, polisbilen hade vänt. Nicke ut fort som fan, han blåser och förklarar läget med mig som sitter kvar inne i bilen. Polisen ber lite smått om ursäkt och säger att "Vi såg fel nummer på din reg.skylt, läste fel bokstav och ifall det hade varit den bokstaven hade bilen varit avställd i 10 år". Spännande poliser... Men något att skratta åt :)