Pappas ord, eller, Hoppas kulan blir en knodd snart.
Så ska man bli far. Undrar hur man ska bli. Ska jag köra på som jag själv vill, eller ska jag ha någon bra förebild?
Min pappa? Morfar? Farfar?
Nu är det inte långt kvar. Inatt så fick vi ju som sagt åka in på förlossningen, som min kära fästmö skrivit här nedanför.
Det är lustigt att såfort man kliver in på ett sjukhus så försvinner all den goda självkänslan som man byggt.
" Jag klarar det här" "Det kan ju inte vara så svårt och jobbigt" "Jag ska vara ett bra stöd" "Hoppas JAG inte svimmar"
Innan vi klev in på Förlossningen så kändes det som att: Nu kör vi, detta kan väl ine vara så jobbigt.
Men OJ OJ OJ! Bara när man kliver in i hissen och ser ordet OP stå på våningen över förlossningen så blir man lite fundersam.
Fråga inte varför, men jag ser en viss bisarrhet i att det finns gigantiska hus dit folk går, blir upplagda på ett bord, nedsövda och sedan uppskärda. Det är lite kusligt.
Alla var jättetrevliga väl där inne, förutom den lilla haggan som sa åt oss att vi "kunde stå kvar där" när vi var på väg mot expeditionen, dit vi blviit tillsagda att gå.
Det kändes väldigt gött att faktiskt träna en gång. Få det gjort med hur man ska åka dit, hur parkeringen funkar, vart man ska gå, hur ser det ut på förlossningen.
Sedan var det väldigt trevligt att få träffa på Polisen! Han var mycket trevlig. Extra roligt att han blev lite ställd när han fick veta att vi skulle till förlossningen :)
Så, jaha, en knodd alltså. Det är faktiskt en liten, liten människa som ligger inne i Emmiés mage och rockar loss till tusen. Nära att man blivit slagen på käften när man legat och pratat med knytet.
Jag är väldigt tacksam för att ha en så "lindrig" gravid kvinna hemma. Om man sitter och läser gravidböcker eller kikar på hur hysteriska vissa människor är på familjeliv eller på facebook när det gäller cravings, humörsvägningar, saker som pappan absolut inte får göra eller som han absolut måste göra.
Emmié kräver absolut ingenting. Hon har inga cravings som är måsten.
Däremot så har hon ont. Väldigt ont.
Att hjälpa henne med att resa sig, att nästan behöva bära henne till toaletten gör jag mer än gärna!
Det är inget som hon kan intala sig att det inte finns. Det är verkligt. Mer verkligt än att man MÅSTE ha pommes, pizza, godis, läsk...
Nu ska jag ju inte säga att vi inte åker och handlar skräp... semlor och sånt.
Jag menar, man måste väl själv ta vara på tillvaron när man kan bli lite lönnfet på köpet?
Ett tips till blivande pappor:
- Skitkul att läsa gravidböcker.
- Läs bara EN bok.
- Skit i att läsa på hemsidor med spekulerande hobbybarnmorskor som har fött 15 barn och TROR att de kan allt.
- Säg åt din gravida tös att INTE ta åt sig vad som står på facebook, familjeliv eller andra hemsidor. Hon ska enbart lyssna på barnmorskan. Hon har vigt sitt liv åt att veta det hon ska veta.
Ett tips till de som inte orkar/vill se statusuppdateringar om graviditeten på Facebook:
- Det finns en knapp som heter DÖLJ, den är inte svår att hitta och trycka på.
Det är en otrolig upplevelse när det går upp för en att man kommer ha en liten knodd att ha i famnen snart. MIN bebis! Vår bebis!
Som jag kan försöka forma till en riktig datanörd, men som endå kommer bli en modeintriktad sporttönt.
Men jag kommer ändå gå på tränigen och vara med på matcherna!
Det är väldigt lustigt att man ser hur människor på stan är när de ser någon med STOR mage.
Nästan alla slags människor av det manliga könet ler och skiner upp när de ser en bebismage.
Och nästan alla slags människor utav den kvinnliga könet blänger och slänger giftiga blickar. De som slänger de mest giftiga är faktiskt de kvinnor som själva är gravida.
Mycket lustigt, ifall vi killar skulle ha en sådan sak tillsammans så hade vi säkert hejat på varandra och kanske startat en klubb eller något :)
Dock finns det vissa människor som inte ens jag klarar av riktigt. De som bara sitter och ältar om att livet blir så svårt efter at knodden tittat ut, de människor som aldrig kan säga något tips om hur man klarar sig ut ur förlossningen lindrigt, de människor som alltid ska påminna om hur svårt man spricker, hur ont det gör och att du kommer tycka det är sååå jobbigt!
Och till alla dessa människor som ska sitta och skriva giftiga kommentarer i bloggar mm.
IP adresser ljuger aldrig :) Vi ser dig.
"IP adresser ljuger aldrig :) Vi ser dig." Där känner jag mig träffad pga att jag inte fick med namnet i förra kommentaren i det förra inlägget. Trodde jag hade tryckt på "komihåg mig" (vilket jag gjort nu.) Med den kommentaren menade jag ingenting illa, även om det kändes som om ni trodde det. Det där med att andas, ja det menade jag som något positivt, för det hjälper verkligen. Och öva och passa på innan det väl gäller är väl bra? Jag visste inte alls hur jag skulle andas eftersom jag inte hade några sammandragningar innan. Och livet med "knodd" är enligt mig krävande (ensam hemma runt 13h per dygn), men helt klart värt det! men förlåt för kommentaren innan. Jag tror bestämt att allt går emot mig idag, ska sluta lägga mig i.
Haha, Milla då, det var inte riktat mot dig. Du kan vara lugn. Jobbigt att just du kände dig träffad, men det finns så många andra jag syftar på. Det finns en hel drös med dåligt lämpade kommentarer här och var på internet.
Det är bortplockat en del kommentarer sedan innan, bara för att det är direkt taskigt och onödigt!
Alltid trevligt att skriva av sig :)
Vilket underbart inlägg. Du kommer bli en underbar pappa. Jag började nästan gråta när jag läste. Kram på er. <3
Tack så jätte mycket! :)
