EmmieNiklas

Min förlossningsberättelse med Arwen:

Vattnet gick 23.30 nere i Virserum hemma hos min mamma och pappa, 2 timmar ifrån Linköping. Niklas var kvar uppe i Linköping eftersom han jobbade kväll och hade planerat att åka ner till Virserum på lördag morgon, vilket det nu alltså inte blev. Mamma följde med mig hem, vi tog hennes bil, fullpackade med plastpåsar och handdukar runt omkring mig. Började känna av mensvärkar vid 24.00 och samtidigt ringde jag förlossningen i Linköping för att berätta att jag hade fått vattenavgång. Eftersom jag då inte hade några direkta värkar eller sammandragningar bestämde vi oss då för att jag skulle komma in 11.30 på lördags förmiddagen för kontroll, om nu inte värkarna skulle börja. Vilket dem gjorde. En kvart efter att jag hade pratat med förlossningen kom det sammandragningar påsmygandes och när vi hade åkt i ungefär 30 minuter började dem tillta mer och mer. När vi hade ungefär 1 timme kvar till Linköping fick jag börja ta till andningen. Värkarna höll på i ca 1 minut och kom med 4-5 minuters mellanrum.

Väl framme och inne i lägenheten började värkarna trappa av lite, hade nu ungefär 7 minuter mellan dem (trots trappstegen upp haha). Fick bara några enstaka men efter ett tag började värkarna tillta igen och nu började dem kännas ordentligt. Jag ringde därför förlossningen. Fick som svar att jag gärna fick jobba på lite till hemma, men att jag skulle komma dit (utan att ringa innan) när det blev för intensivt. Ringde det telefonsamtalet vid 03.00 ungefär. Vid 04.29 blev vi inskrivna på förlossningen. Trodde vi skulle få komma till ett undersökningsrum (kan rutinerna som gällde när man hade förvärkar) men vi fick ett förlossningsrum på en gång. Vattnet fortsatte att rinna så var totalt dyngsur när vi kom in, låg i kläderna ett tag men efter första halvtimmen med ctg-kurvan kom Barnmorskan in och kände på mig och såg då hur dyngsur jag var. På med nättrosor, blöja och rocken. Tanken blev: NU VAR DET ÄNTLIGEN PÅ ALLVAR, JAG KOMMER INTE ÅKA HEM!!

Ctg-kurvan var normal och jag hade 3-4 värkar på 10 minuter (pinvärkar). Vid 05.49 började jag ta hjälp av lustgasen, inget hade hänt och nästa ctg-kurva blev svårbedömd däremot var lustgasen min bästa vän just nu, jag låg och garvade konstant och t.o.m under värkarna så kom det massa fniss, Niklas hade mycket roligt åt mig! 07.17 har värkarna fortfarande inte gjort någon nytta. Hade 3-4 värkar på 10 minuter och mellan varje värk hade jag massa småvärkar, så jag fick ingen ro alls i kroppen. Fick då en spruta i baken med Petidin, detta gjorde att jag kunde slappna av mellan dem riktiga värkarna och ett tag sov jag till och med mellan dem. 08.50 Börjar värkarna tillta, lustgasen funkade fortfarande kanon bra, vi hade det riktigt mysigt inne i rummet. Niklas satte på lite musik och vid varje värk låg man och nynnade texterna i huvudet, en smärtlindring i sig vill jag lova!

09.40 ny ctg-kurva görs och dessutom en undersökning, är nu öppen 3 cm, äntligen har det hänt något! Vid 11.00 önskar jag att få EDA, smärtan blir ohållbar! Öppen 6-7 cm läggs EDA klockan 11.50. Har innan dess fått dropp så jag får i mig lite vätska. EDA:n hjälper väldigt snabbt och efter 2-3 värkar började jag mest bara känna av trycket, ingen smärta. Därför bestämde vi oss för att sänka styrkan på lustgasen, 2-3 snäpp (vi skulle höja igen när det var dags för krystvärkarna men detta glömdes bort). Niklas fick springa iväg och fylla på pengar till bilen och passade även på att ringa till mamma och svärmor för att berätta hur det går. Barnmorskan ville att jag skulle få i mig lite dricka och lite soppa, så in kommer en bricka med minestronesoppa, youghurt och nyponsoppa. Jag hinner ta några klunkar med nyponsoppan sen börjar värkarna tillta ännu mer.

13.00 kände jag bara helt plötsligt att jag ville börja trycka på och fick då ringa på signalen och ack så rätt jag hade, jag är fullt öppen och Arwens huvud är långt nere i bäckenet. 13.15 började jag krysta. 13.25 får jag värkstimulerande dropp eftersom jag inte känner av värkarna så kraftigt pga EDA:n. 13.35 är det barnmorskebyte och in kommer även en sjuksköterska plus en barnmorskestudent. 13.45 börjar krystningarna bli riktigt bra, känner av ett fruktansvärt tryck ner mot rumpan och samtidigt känner jag av att det spänner och det känns som jag ska spricka. Ligger nu på sidan med ena benet i ett ”stödställning” och det här är ställningen Arwen kommer ut i 13.56. På två krystningar på en värk kommer hon utflygandes och jag känner hur allt tryck bara försvinner. Den känslan var nog bland den bästa jag har känt någonsin.

Arwen var ganska blå när hon kom ut så hon fick gnuggas igång. Till en början kände jag mig ganska lugn men när dem bara fortsatte att gnugga och gnugga så började både jag och Niklas bli lite oroliga. Barnmorskan läste av oss ganska snabbt och sa att ”hon är på gång, hade hon inte varit det hade vi gått ut med henne, så det är ingen fara”. Jag får upp henne på bröstet och tillslut avtar blå-heten och hon börjar piggna på sig. Moderkakan kom ut efter ca 10 minuter. Allt kändes så fantastiskt och overkligt (vilket det gör fortfarande), alla tre var precis slutpumpade och Niklas och jag bara tittade på varandra med lättade blickar. Nu var hon ute!

Sedan kom min största farhåga, jag hade spruckit på 3 ställen. Så nu var det dags att bedöva. Kylsprayen var en hemsk smärta på ett sätt, men ändå kändes svidandet helt underbart. Efter att kylsprayen hade gjort verkan hamnade jag i himmelriket, när tandläkarbedövningen sedan också la's så kände jag ingenting. Att bli sydd var inte så hemskt som jag hade trott, det var smärtan efter att bedövningarna släppte som var jobbigast! Men det var precis som alla hade sagt, man var så mörbultad så det infann sig ett väldigt lugn o kroppen och dessutom så hade jag världens vackraste människa på bröstet!!

Jag är mycket nöjd över förlossningen och fortfarande i chocktillstånd över att det faktiskt gick så fort som det gjorde. Från att inte vara öppen något speciellt, ha bakåtriktad tapp (som inte ens Barnmorskan nådde) till att sedan 14½ timme efter vattenavgången fått ut vår lilla flicka! Hade nog räknat med att få vänta till kvällen. Får nog tacka petidinet för att jag fick vila upp mig!

Åkte ner till mamma och pappa igår. Resan ner gick ganska bra. Låg halvliggandes i baksätet med huvudet i Arwens knä inprincip. Hon var så duktig hela resan ner, totalt coollugn. Okej, hon är väldigt lugn förjämnan. Gör ifrån sig några kattskrik som mamma kallar det, haha! Väl nere kollapsade kroppen ganska så snabbt. Mornarna och förmiddagen är alltid bäst, eftermiddagarna och kvällarna är värre. Käkar citodon mot smärtan av stygnen och för att ryggen och höfterna ska kunna slappna av. Hållningen börjar bli bättre så svullnaden i svanken har gått ner mer och mer nu.. Skönt det! Babianarslet har blivit bättre det med!

Tar en timme i taget. När trycket kommer springer sig paniken på, den känslan är nästan värst. Men det ska ju bli bättre så jag hoppas verkligen på det!

Det här med amningen funkar jätte bra! Det har pratats om att det gör så himla ont när mjölken strömmar till och att man får så himla ont i bröstvårtorna osv. Min mjölk har strömmat till, har massa mjölk, visst det kändes och det var ömt men det var verkligen inte såå farligt! Bröstvårtorna har jag både haft fyllda blodblåsor (som har blivit 3 gånger så stora efter amningen), jag har dessutom haft rosa sår på dem. När lillan har suttat har den känslan av svidande bröstvårtor tagit över det andra och det har varit så otroligt skönt! FAKTISKT!
Känner mig stolt över vår lilla snutta som har haft rätt sugteknik från dag 1! Älskade barn!

Niklas första lediga vecka har snart gått och idag är Arwen 1 vecka ung. Tiden går redan väldigt snabbt!

Nu är bebisen ungefär 50 cm från topp till tå och väger omkring 3.1 kilo. Den växer fortfarande även om den egentligen redan är redo att födas.

De senaste veckorna har bebisen samlat på sig avfall i mage och tarmar. Detta avfall kallas för beck och är grön-svart, och består av hudceller, lanugohår och annat material som bebisen svalt. Detta är den första avföring som bebisen kommer ge ifrån sig efter förlossningen. Ibland händer det att bebisen släpper becket ifrån sig redan i magen och kommer då ut delvis täckt av grön-svarta restprodukter. Särskilda åtgärder vidtas av vårdpersonalen om detta skulle vara fallet.

Om det är en pojke så skall hans testiklar vandrat ned i pungen vid det här laget och när den föds bör båda vara på plats. Hos omkring 1% av alla pojkar som föds har ännu inte testiklarna vandrat ner. Eftersom detta kan orsaka infertilitet och öka risken för testikelcancer så undersöker barnmorskan pojken efter förlossningen.

Bebisens huvud är mjukt och formbart på grund av de s.k. fontanellerna som kan liknas vid rörliga plattor, som ännu inte är sammanvuxna. Dessa är till för att huvudet skall kunna deformeras något för att enklare kunna passera ut genom födelsekanalen. Detta är normal och inte farligt för bebisen, men kan göra att huvudet ser lite underligt ut direkt efter förlossningen, men det återgår snart till normal form.

Ögonen saknar ännu tårkanaler, vilka utvecklas först några veckor efter förlossningen.

Jag

Innan dina förlossningsvärkar börjar kan det hända att du upplever förvärkar, vilka inte skall förväxlas med Braxton-Hicks-värkar. Dessa förvärkar hjälper till att utvidga livmoderhalsen och förbereder vattenavgången. De kan försvinna om du ställer dig upp och går omkring en smula. Övre delen av din livmoder är nu 16.5 - 18 cm ovanför naveln.

Du kanske känner dig stor tung och otymplig, men håll ut. Målet är inte långt borta.

Bebisen kan födas vilken dag som helst nu. Bara 5% av alla barn föds på sitt beräknade förlossningsdatum.

Egna tankar

Det slog mig idag att nu går faktiskt tiden väldigt snabbt. Vi är i v.38+0 idag, 13 dagar kvar till beräknat datum, alltså mindre än 2 veckor, det känns ändå rätt skönt att säga!

Har förresten inatt sovit en riktig prinsessömn, tycker det är lite komiskt. Jag hade hoppats på en "smärtsam" natt med förvärkar till tusen som sedan blev lite allvarligare eller med att vattnet gick så vi kunde vara inne och föda barn nu. Ack vad jag bedrog mig!! Har idag inga förvärkar, har den "molnande mensvärken", ont i ljumskarna och ett tryck över ryggen. Antar väl att det förvärkarna avtog efter ordentlig vila och sömn. Men man ska intemåla fan på väggen än, har fortfarande 23-46 timmar på mig att svepningen ska hjälpa. Och dessutom kan jag ju tänka mig att föda även efter dessa 46 timmar också, men helst innan måndag så Marie får rätt :)

Men hur eller hur försöker jag intala mig och om man ser realistiskt på det så är det inte så långt kvar. Max 27 dagar kvar idag ifall det är så att jag skulle behöva göra det mardrömslikna att gå över 2 veckor. Tror dock att Marie kan hjälpa mig med att få en tidigare igångsättning ifall nu inte svepningarna skulle hjälpa, vi gör det här som ett första test först och främst. Bara för att det både är lättare för min kropp och för vårt lilla barn. Man får väl svälja smärtan i det läget. Men som sagt vi får se hur det blir när det väl kommer på tal.

Jag har inte tappat hoppet än. Jag hoppas så in i norden att det händer något under dygnet jag har framför mig, jag hoppas såååå!

Forskning har visat att stresshormoner kan påverka bebisen, så se till att koppla av, ha kul och ta det lungt.

Bebisen är fullt utvecklad och är egentligen redo att födas, men växer fortfarande och bildar mer fett, upp till 15 gram om dagen. Om detta är din första graviditet så är det vanligt att förlossningen sker närmare 40 veckor eller kort där efter, medan om det inte är ditt första barn så är det mer sannolikt att du föder tidigt. Se till att väskorna är packade!